Gratisglass, flygavgång och Skitbil i mörkret

Någon tycker att våren ska vara här nu när vi har den sista Februari och Mars månad inleds imorgon. Traditionen trogen så öppnade idag glassbaren på Strandvägen och för att locka så många kunder som möjligt var det gratis mjukglass till ALLA. 
Jag och sessorna åkte dit och vi fick avnjuta årets första mjukglass. Tyvärr så fick den intas inomhus eftersom regnet strilade ner från den gråa himlen. 





Även T och småkillarna kom förbi och smaskade i sig en strut med mjukglass. 


Sessorna och jag åkte sedan ut till Billund. Det var avresedag idag. Tjejerna har sån himla tur och ska på skidsemester med sin pappa. Vilken lyx! Andra skidsemestern i år. Jag kan säga att jag gärna hade åkt med jag också. 
Och för första gången på mycket länge så flyger de från Billund istället för Köpenhamn. Till ett helt ok pris. Fantastiskt att inte behöva harva den där turen med tåget alla de där timmarna. Bara 45 minuter dit och sedan bara 45 minuter hem igen. Satan så skönt om de nu kan fortsätta att flyga den rutten. 

Nu tog det lite längre tid att köra hem ändå. Den lilla skitbilens lysen la av. Båda framlysena blev bara totalt svarta. 
Jag försökte mig på en fuling och körde med helljuset tänt men jag var nog inte så popolär bland de mötande bilarna. Flera av dem blinkande och försökte motblända. 
Jag körde in till kanten och kliade mig hårt i håret. Och det hjälpte! ;-)
Jag kom upp med den geniala iden att tända dimljusen. Ja!!! De funkade. Jag körde upp bakom en buss och låg och smygkörde bakom den i en halvtimme. Tyvärr så svängde den av ett par kilometer innan jag skulle ut på motorvägen men det gick ändå. Riktigt spännande var det på motorvägen, eftersom även den inte har några gatlyktor. 
Jag är inte stolt över min vansinnesfärd. Jag vill helst inte skryta om min körning i mörkret. Men jag kom hem. 

Nya rör, igen

Efter ännu en period med multipla vätskeutlopp från lillprinsens öron var det idag dags att sätta in nya rör. 
Han har pratat om den här dagen i flera veckor. 
Så idag när det var dags var det absolut Inga problem. Har visste att han skulle vara fastande Och det gjorde ingenting. Eftersom han också visste att han fick välja vad han ville till frukost när vi kom hem igen. 


Narkosen gick kanonbra. Han satt så lugnt Och avslappnat i Mitt knä Och andades lugnt in sovgasen. 
Så otroligt duktig!!!




När vi kom hem fick han två stora portioner risgrynsgröt. Nöjd Och belåten!

Jag är dunderförkyld så en dag i soffan med film och lillprinsens sällskap satt som en smäck. 

Jag har kapitulerat

I många hänseenden tycker jag att jag är en stark person. En person som inte virker undan för lite hinder på vägen. Är det problem så är de där för att lösas. 

Men den senast perioden har jag märkt att min förtid liksom kommit ikapp. Jag har blivit mer och mer nere. Sinnestämningen har hamnat i en konstant gråzon och vardagen har varit en enda negativ spiral. Tankar och funderingar har dominerats av frågar som "hur ska det gå?", "kommer jag att klara det här?", "finns det en lösning?"
Det har handlat om min egen situation men mest om barnens. Har jag verkligen gjort allt för att hjälpa? Har jag kunnat göra mer, eller annorlunda?
Jag har verkligen tvivlat på mitt eget omdöme och ifrågasatt min förmåga att vara en god förälder...

Till en början var det bara lite onaturlig trötthet som så småningom övergått till irritabilitet och nedstämdhet. Mitt tålamod gentemot barnen och T har varit på en nivå under all kritik. Det har även gått ut över min förmåga att vara en proffisionell kiropraktor. Jag har haft svårt att fokusera och koncentrera mig och efter jul kände jag inte att det var hållbart mera. Jag gick ner i tid på jobbet i hopp om att kunna samla krafter och energi till att komma igen. 
Men jag har nog varit alltför långt ner mot det svarta hålet och det har faktisk bara blivit värre och värre. 
Jag är ledsen och har svårt att prata om mig själv och mina problem. Tårarna ligger och lurar bakom ögonlocken hela tiden. 
När jag efter skidsemestern utvecklade en massa utslag i ansiktet gick jag till min läkare som bara tittade på mig och frågade - hur mår du egentligen?  


Det är torrt och nästan svullet. Det svider och spänner. Typiskt format som fjärilsvingar på bägge kinder. Jag tror inte på att det är något allvarligt såsom Lupus, men liksom läkaren tror jag att det är stressutlöst Rosacea. 

Jag är sjukskriven nu och ska försöka reda ut mitt inre samtidigt som jag ska vara den som håller i dirigentpinnen under min stora dotters utredning som har startas igen. 

Liten som en fluglort!