Mitt lilla fejs och jag

Så här efter ett par dagar har som tur är svullnaden gått ner en aning. Men färgen fortsätter att sprida ut sig och jag är fortfarande på stadie lila. 
I tinningen är det blått men runt ögat knall-lila. 

Att visa sig officiellt är en plåga. Man känner blickarna och vet vad alla tänker. Jag vet inte vad som är bäst? Solglasögon på som ändå inte kan täcka allt? Eller bara gå med hela härligheten i det fria? 

Jag har valt att ha solglasögon på. Ett par som inte är så mörka och med glidande färgskiftning så jag faktiskt kan ha dem på i butiker också. Men de täcker ju ändå inte på långa vägar allt. 
Mina nyaste, fina solglasögon med lite tjockare skalmar på hade jag på mig vid olyckan. Men de är som bortblåsta. Jag har varit ute vid bilen på verkstan och letat efter dem men de är borta. Troligtvis skulle de ändå vara alldeles trasiga om jag hittade dem ändå. 


Skador för många tusen kroner. Reparationen är påbörjad...

Jag vågade mig ner på gågatan idag. Som tur är skiner solen och mina solglasögon, som jag för övrigt lånat av storsessan då inga av mina egna några passar över mitt höga kindben, känns ändå ganska naturliga. Ändå känns det väldigt obehagligt med alla blickarna som liksom dröjer sig kvar de där extra sekunderna. Man går med blicken ner i backen och helst helt in till husväggen. 
Hursomhelst fick jag på apoteket tag på en kräm som kanske kunde hjälpa kroppens egna läkningsprocess. 


Tron gör allt!

Buh! Platsar i vilken knarkarfilm som helst...

Det var nära ögat

Glada i hågen och fulla av förväntan åkte jag och T mot karup och dagens fältskytte på flygstationen. Vi hade verkligen glatt oss till detta. Varit och skjutit och sedan suttit och torrtränat i vardagsrummet om kvällarna. 

Vi kom iväg i god tid och kände båda två att det här blir en bra dag. 

Sen gick det fort. Plötsligt låg vi i diket, i den motsatta Sidan. Då båda dörrarna satt fast fick vi krypa ut genom fönstret. Konstigt nog hade ingen airbag löst ut. 
Vad var det som hände?

Det stannade snabbt några bilar som hjälpte oss. Vi kände efter Och tyckte att vi var ok. Men det gick inte många minuter så kände jag hur det började dunka bredvid ena ögat. Och T kände av både rygg Och nacke. Vi var tvungna att vara förnuftiga Och godtog att det ringdes efter ambulans. 

Vi blev inlagda, på samma rum, för observation. T blev utsläppt efter ett par timmar Och jag några timmar efter det. Det kunde gått käpprätt åt helvete men vi klarade oss med en stukad rygg för T Och en rejäl bula för mig. Ont? Ja som faan...




Årets dansuppvisning och sommarkänslor

Storsessans årliga dansuppvisning gick av stapeln idag. Jag och lillsessan satt i publiken och klappade. Hon är jätteduktig på att dansa och har en kanonutstrålning när hon går igång. Stolt mamma till en jätteduktig tjej.

 Inte världens bästa dag att sitta inne i en teater  när solen strålade från en klarblå himmel. Men vi hann njuta av lite solsken när vi kom hem. Avslappning blandat med lite trädgårdsfix fick bli eftermiddagens syssla innan vi grillade ribeye-steak och hjortkorvar. Vi var nämnligen en korttur till jakt- och viltmässan i Odense igår och gick runt och suktade efter kommande Afrika-resa. Hoppas vi snart, en gång i framtiden, har möjlighet att åka dit igen. Hur som helst så köpte vi med oss lite hjortkorvar hem och de smakade förträfligt gott grillade.  

Tänk att man alltid blir så snygg på foton som är tagna när man äter ;-)

Efterrätt får vi inte ofta men idag gjorde jag en rabarberkompott och jordgubbsdesert med mandelcrumble och vaniljcremefraishe. Småkillarna fick en barnsligare variant med vaniljglass. Och de tyckte det var superfestligt att dricke den smälta glassen ur vinglas ;-)






Fräcka lilla unge!



Våran teaterapa!


Hans överläpp har blivit så fin igen. Från en svullen fläskläpp med köttfärsliknande innanmäte har nu all svullnad gått ner och hela skorpan är borta. Fina kille!


Nä, nu ska jag hinna med lite torrträning innan solen går ner. Lilla Bettan ska bearbetas ;-)