I tinningen är det blått men runt ögat knall-lila.
Att visa sig officiellt är en plåga. Man känner blickarna och vet vad alla tänker. Jag vet inte vad som är bäst? Solglasögon på som ändå inte kan täcka allt? Eller bara gå med hela härligheten i det fria?
Jag har valt att ha solglasögon på. Ett par som inte är så mörka och med glidande färgskiftning så jag faktiskt kan ha dem på i butiker också. Men de täcker ju ändå inte på långa vägar allt.
Mina nyaste, fina solglasögon med lite tjockare skalmar på hade jag på mig vid olyckan. Men de är som bortblåsta. Jag har varit ute vid bilen på verkstan och letat efter dem men de är borta. Troligtvis skulle de ändå vara alldeles trasiga om jag hittade dem ändå.
Skador för många tusen kroner. Reparationen är påbörjad...
Jag vågade mig ner på gågatan idag. Som tur är skiner solen och mina solglasögon, som jag för övrigt lånat av storsessan då inga av mina egna några passar över mitt höga kindben, känns ändå ganska naturliga. Ändå känns det väldigt obehagligt med alla blickarna som liksom dröjer sig kvar de där extra sekunderna. Man går med blicken ner i backen och helst helt in till husväggen.
Hursomhelst fick jag på apoteket tag på en kräm som kanske kunde hjälpa kroppens egna läkningsprocess.
Tron gör allt!
