Men den senast perioden har jag märkt att min förtid liksom kommit ikapp. Jag har blivit mer och mer nere. Sinnestämningen har hamnat i en konstant gråzon och vardagen har varit en enda negativ spiral. Tankar och funderingar har dominerats av frågar som "hur ska det gå?", "kommer jag att klara det här?", "finns det en lösning?"
Det har handlat om min egen situation men mest om barnens. Har jag verkligen gjort allt för att hjälpa? Har jag kunnat göra mer, eller annorlunda?
Jag har verkligen tvivlat på mitt eget omdöme och ifrågasatt min förmåga att vara en god förälder...
Till en början var det bara lite onaturlig trötthet som så småningom övergått till irritabilitet och nedstämdhet. Mitt tålamod gentemot barnen och T har varit på en nivå under all kritik. Det har även gått ut över min förmåga att vara en proffisionell kiropraktor. Jag har haft svårt att fokusera och koncentrera mig och efter jul kände jag inte att det var hållbart mera. Jag gick ner i tid på jobbet i hopp om att kunna samla krafter och energi till att komma igen.
Men jag har nog varit alltför långt ner mot det svarta hålet och det har faktisk bara blivit värre och värre.
Jag är ledsen och har svårt att prata om mig själv och mina problem. Tårarna ligger och lurar bakom ögonlocken hela tiden.
När jag efter skidsemestern utvecklade en massa utslag i ansiktet gick jag till min läkare som bara tittade på mig och frågade - hur mår du egentligen?
Det är torrt och nästan svullet. Det svider och spänner. Typiskt format som fjärilsvingar på bägge kinder. Jag tror inte på att det är något allvarligt såsom Lupus, men liksom läkaren tror jag att det är stressutlöst Rosacea.
Jag är sjukskriven nu och ska försöka reda ut mitt inre samtidigt som jag ska vara den som håller i dirigentpinnen under min stora dotters utredning som har startas igen.
Liten som en fluglort!